Idag fyller min dotter sju år. Det gör mig ödmjuk inför tidens gång. Han kan kännas långsam, men han är snabb. Känns som om det var igår dom slet henne ur valens buk, höll henne framför mig likt en död fisk och sedan skyndade iväg. Nu är det en liten människa som i ena stunden säger att jag är världens bästa pappa för att i nästa hota med att klösa ut mina ögon. Kanske är det åldern, kanske är det borderline. Det spelar ingen roll. Jag älskar henne.