Efter en eftermiddag/kväll i ambivalensens grepp blev det till slut en tur ned till Trägårn för lite smygstart på festivalandet. Och det var sommarlent mörker, kulörta lyktor och poppiga människor i överflöd och på scenen stod ett band som hette Woven Hand. Jag tror Stefan gillade dom för han började prata om Bergmans ångest och grejer men jag för min del var inte imponerad utan cyklade hem efter en halvtimme. Nä, det roligaste igår var på hemvägen när jag försökte göra ner en hord indiesvin som inte kunde skilja på gång- och cykelbana jag missade men fick i alla fall till ett klockrent flytta dig för helvete in i örat på en av dom. Sen skrattade jag högt hela vägen bort till Järntorget.

Tre Heineken drack jag. Tre, på flaska. Ändå vaknar jag bakfull. Står och väger lite. Bara sorgligt? Eller bara ekonomiskt?