Besiktigad
Idag har jag för första gången i mitt liv besiktigat ett motorfordon. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag varit helt avslappnad inför att mista, eller kanske snarare bli av med, min Bilprovningsoskuld.
Ni som känner mig lite närmare vet att jag inte är mycket till man vad det gäller det som traditionellt räknas som maskulina egenskaper ( jag vill dock påpeka att rent biologiskt är jag man fullt ut, hundra procent, förmodligen mer man än du någonsin träffat på under dina olika besök i simhallar och omklädningsrum och bastuklubbar och så vidare). Jag är inte händig. Jag kan inte så mycket om sport, även om jag låtsas ibland. Och jag kan verkligen ingenting om bilar.
Och nu skulle jag rätt in i lejonkulan. In bland ett gäng råbarkade supermän, oljiga och valkiga och med en kunskapsbank som vida översteg min fattningsförmåga. Dom skulle bara behöva kasta en blick på mig för att fatta att jag tillhörde sämresorten, man på utsidan men mjuk som bröd inuti, ovärdig den mörka manliga gemenskap som de i årtionden vårdat ömt därute bland industritomterna i Tagene. Inga igenkännande ögonkast, fasta handslag, menande blickar och ho-hum lambdasond där inte. Bara förakt, rakt av. En spottloska maskerad som ett ansträngt leende, hotet om fysiskt våld som vibrerar under ytan och som bara hålls tillbaka av ett mekaniskt utförande av tiotusentals gånger redan utförda handgrepp och tanken på att det trots allt är fredag och all sprit som ska drickas och djurisk sexualitet som ska levas ut.
Nu blev jag ändå rätt positivt överraskad. Dom bjöd ju inte på kaffe, men å andra sdan fick jag inte stryk och kom undan med 1) ej fungerande handbroms 2) trasigt signalhorn och 3) dåligt fungerande spolvätskemunstycke höger fram. Inte så jävla illa om jag får säga det själv! Sen vet jag inte mer för jag är helt bäng. Henning tyckte det var en dålig idé att sova inatt. Men man får se det positivt. Hade han sovit hade jag missat Rescue 911 och mitt liv hade varit lite fattigare...
Ni som känner mig lite närmare vet att jag inte är mycket till man vad det gäller det som traditionellt räknas som maskulina egenskaper ( jag vill dock påpeka att rent biologiskt är jag man fullt ut, hundra procent, förmodligen mer man än du någonsin träffat på under dina olika besök i simhallar och omklädningsrum och bastuklubbar och så vidare). Jag är inte händig. Jag kan inte så mycket om sport, även om jag låtsas ibland. Och jag kan verkligen ingenting om bilar.
Och nu skulle jag rätt in i lejonkulan. In bland ett gäng råbarkade supermän, oljiga och valkiga och med en kunskapsbank som vida översteg min fattningsförmåga. Dom skulle bara behöva kasta en blick på mig för att fatta att jag tillhörde sämresorten, man på utsidan men mjuk som bröd inuti, ovärdig den mörka manliga gemenskap som de i årtionden vårdat ömt därute bland industritomterna i Tagene. Inga igenkännande ögonkast, fasta handslag, menande blickar och ho-hum lambdasond där inte. Bara förakt, rakt av. En spottloska maskerad som ett ansträngt leende, hotet om fysiskt våld som vibrerar under ytan och som bara hålls tillbaka av ett mekaniskt utförande av tiotusentals gånger redan utförda handgrepp och tanken på att det trots allt är fredag och all sprit som ska drickas och djurisk sexualitet som ska levas ut.
Nu blev jag ändå rätt positivt överraskad. Dom bjöd ju inte på kaffe, men å andra sdan fick jag inte stryk och kom undan med 1) ej fungerande handbroms 2) trasigt signalhorn och 3) dåligt fungerande spolvätskemunstycke höger fram. Inte så jävla illa om jag får säga det själv! Sen vet jag inte mer för jag är helt bäng. Henning tyckte det var en dålig idé att sova inatt. Men man får se det positivt. Hade han sovit hade jag missat Rescue 911 och mitt liv hade varit lite fattigare...
<< Home