Feberdrömmar

Jag har varit så sjuk, så sjuk. Först nu vågar läkarna medge att det ser något bättre ut. Döden sitter inte längre och dreglar på sängkanten, men jag kan ana honom hukandes borta i hörnen. Han bidar sin tid. Det har gjort ont. Jag har svettats. Kastat mig av och an i vansinniga feberdrömmar. När det var som värst låg jag i ett helt dygn och trodde jag var med i Hjältar och monster på himlavalvet. Först var allt bara sådär trevligt som man minns det. Sif Ruud och Johannes Brost bjöd på saft och berättade sagor med mig i mitten och det var kuddar och tyger i vackra färger. Men sedan började färgerna flyta ut i kanterna, herr Brost blev en stor svart mun, allt snurrade, jag kunde varken springa eller göra motstånd och allt blev bara brottstycken efter det, skärvor som jag inte vill försöka foga samman. Jag vågar inte... Mia filmade alltihop med sin mobil och säger att hon ska lägga ut det på YouTube om hon inte får sin vilja igenom för all framtid. Världen är så kall och hård. Den enda tröst jag kan finna är Cat Stevens och hans underbara livealbum från 1976 - Majikat.

Håll ut, sjunger han till mig. Håll ut!