Stans finaste

Igår var det vårsläpp på Emmaus. Det var kö utanför. Varför i guds namn då, kan man tänka. Väl inne var det som vilken dag som helst. Folk strosade runt och kikade på grejerna, det var ju inte direkt någon limited edition grej vi var ute efter. Men jag tycker ändå att det är rätt fint. Med köande. Civiliserat på något vis.

Själv fyndade jag en somrig piké i sköna 80-tals färger. Lite tight, kanske, men det finns fortfarande tid att jobba på gubbmagen. Sen prövade jag också ett par riktigt snygga tennisshorts, mörkblå, med specialtyg i fickorna för att hålla bollarna på plats. Jag slet verkligen för att få på dom. Men man måste inse sina begränsningar. Min besvikelse dämpas dock något av att jag har ett par riktigt tjusiga vita av samma modell som jag inhandlade förra året. Jag tänker kombinera dom med stråhatt och en tunn vit skjorta, tänker mig en slags plantageägar/Jimmy Connors stil. Då fattar ni.

Detta leder mig in på vårt samhälles stöttepelare. Polisen. Och då tänker jag inte på vilken patrullerande byling som helst. Nej, jag tänker på crème de la crème, stans finaste, piketpolisen. Tänk att få vara piketpolis. Åka runt ett glatt grabbgäng, sex kramgoa Krav Maga nallebjörnar i en Cheva, och vara lagen. Shit. Vara lagen. Hjälpa gamla tanter över gatan i ena stunden och vara riktigt hårdhänt i den andra. Skyddsväst och stridssele. Svarta skinnhandskar man drar på sig så där utstuderat nonchalant när det är dags för rättsskipning. Judge, jury and executioner. Jag vore som klippt och skuren för uppdraget. Jobba med människor. Det är min grej. Och så kunde man engagera sig i hemvärnet, förlåt, Nationella Skyddsstyrkorna, på fritiden. En våt dröm. If ever I had one.