Sitter i tyst läsesal på en av filialerna till stadens universitetsbibliotek. Min kropp låter. Tarmen och strupen gurglar och mullrar. I ett. Folk vänder sig om, sådär lite halvt. Vill titta argt på mig men vågar inte riktigt. Jag försöker hålla fanan högt och låtsas att det är den tjocka tjejen bredvid som är boven i dramat. Men ingen verkar gå på det. Goda råd är dyra. Det finns två alternativ. Antingen biter jag ihop och sväljer stoltheten/skammen. Eller så drar jag av tårgasgranaten jag fick med mig imorse och sticker fort som fan...