Lillgrabben ligger inne

Henning är lite krasslig. Eller, egentligen är han precis som vanligt men ändå inte. En liten tjock kille med en stor påse gott humör. Men något är inte riktigt som det ska. Det började i förrgår. Signe var på dagis och vi andra hade lagt oss i sängen för att ta det lugnt. Grabben skulle äta. Så var det som att han försvann bort, låg och blickade ut i evigheten. Så långt okej kan man tycka men sen slutade han andas. Varade väl inte så länge även om det kändes så, en halvminut kanske, men det var tillräckligt för att han skulle bli blå om läpparna och blek om kinden. Sen kom han igång igen och låg och var lite tagen och gnuggade sig i ögonen ett par minuter. Och sen, som vanligt. Så det blev vagnen upp till BKÖ, sex timmar på akuten och sen upp på avdelning. Andra natten inatt. Dom har kikat på det ena och det andra. EKG, EEG, prover, odlingar... Får se om dom blir nåt klokare imorgon. Min gissning är att han fått en släng av epilepsi och haft ett petit mal. Eller flera egentligen. Samma sak verkar ha hänt i torsdgas när jag var på jobbet. Det blev en del ståhej men när jag kom hem var han som vanligt och vi tänkte väl att det var inbillning . Sen har det varit två tillfällen till då jag hittat honom och tyckt att han varit lite blå om läppen och lite borta men va fan man tänker att det var nog inget han är ju helt som vanligt annars. Vi får se. Han är på rätt ställe i alla fall. Känns tryggt att veta att han vilar i Landstingets varma famn. Och det finns bra mycket värre sjukdomar än epilepsi. Tar man hissen två våningar upp i samma hus finns det avdelningar med barn som ligger för döden. Det tål att tänkas på.