En väckarklocka

I morse vaknade jag tillsammans med en blekfet, hårig mage. Det hade väl varit ett helt ok scenario. Om det inte hade varit för att den tillhörde mig. Vad hände egentligen? Visst har det funnits byxor som inte längre passat och mil som inte längre sprungits. Men man tycker ändå att en sån här högst obehaglig metamorfos av den egna kroppen borde föregås av varningssignaler av högre kaliber. Jag är både ledsen och besviken. På mig själv. På samhället. På er som inte sagt något, gett en liten vink, flaggat för det alltmer manifesta förfallet. Hur i helvete ska jag vända denna skuta? Det är en på gränsen till övermänsklig ansträngning som kommer krävas för att skulptera om denna kropp och jag tvivlar på att jag besitter ens i närheten av den karaktär och disciplin som jag så brutalt blivit varse att jag är i behov av.

Låt hoppet fara. Du är en fet gubbe.