Blodsbröder

Jag har inte sett mycket teater i mitt liv. Vi gick en gång i Stockholm när vi bodde där. Och så lite barnteater kanske. Det är allt jag minns. Och så har jag sett Blodsbröder på Skövde stadsteater. Det var väl i typ åttan eller nian. Fullsatt med slutprodukten av led efter led av inavel i diverse hålor på Slätta. Och så jag och mitt crew, rygg mot rygg för att inte bli av med plånbok eller oskuld till någon banjovirtuos där i mörkret.

Allt gick bra hela första akten och pausen förlöpte utan några större problem. Ett par mindre slagsmål och nån stackare som tjöt som en gris på herrarnas, annars inget. Mina problem började fem minuter in på andra och det hade inte med någon vars pappa var farfar till sin egen systers avkomma att göra. Jag råkade ut för vad vi i branschen kallar problem med stolen. Sitsen gick tvärt av. Vad göra? Att försöka ta sig ut där i mörkret var uteslutet. Att påkalla hjälp likaså, visade jag svaghet var jag förlorad. Så jag blev sittande. Utan sits, med benen i nittio graders vinkel. Isometrisk träning i den högre skolan.

Efter trettio minuter var lårmuskulaturen så full av mjölksyra att den läckte ut i blodomloppet och gick som en raket rakt upp i storhjärnan. Blod- hjärnbarriären gav vika snabbare än du kan fatta och jag började trippa värre än Gunde Svan efter tiomila i Garmisch-Partenkirchen. Det var inte vackert. Jag vill inte gå in på detaljer men såhär i efterhand kan jag säga att det inte gjorde några underverk för mina betyg. Ja jösses. Högstadiet. Det var tider det.