Hugh

Hugh Grant. En av de största i sin generation med en karriär kantad av idel framgångar, en man vars person bara kan beskrivas med de allra mest utsökta av superlativ. Jag hade turen att under gårdagskvällen få avnjuta en av hans filmer som jag av någon oförklarlig anledning missat, Music and Lyrics, där han spelar mot Drew Barrymore som förvisso gör en helgjuten insats men ändå totalt överskuggas av den manlige huvudrolssinnehavaren. Att den här filmen inte gick upp på biograferna i det här landet är bara ytterligare ett bevis för hur djupt rotad jantelagen är här i den sista sovjetstaten där människor är så djupt präglade av socialdemokratins fördärv att de varken vet ut eller in, det är i det närmaste ett brott mot mänskligheten och jag anar en konspiration med sina rötter i finkulturens bottensump där kroknäsor och homosexuella vältrar sig i sin egen träck. Förjävligt är det minsta det är.

Men jag blir lite gladare när jag tänker på hur lika Hugh och Rob är. Som tvillingar. Alltid något.