Det är i sanning en ansenlig mängd avföring som ryms i en vuxen mans tarmpaket.
Visste dom det inte innan så vet dom det nu, bibliotikarierna på Linnéstadens bibliotek. Dom och den stackars tjejen som kom efter mig...
Ah! Ni vet hur det är. När man måste gå, ja, då måste man gå. Och jag blommar ut i all min sexistiska prakt och använder här ordet man då det täcka könet inte verkar förstå att njuta av ett rejält toalettbesök.
Och då fanns det där, biblioteket, som en räddande ängel. Denna gång inte för mitt intellekt utan snarare för mitt kroppsliga välbefinnande. Jag sprintade till toaletten på övervåningen, sög med mig en bok med zigenska sånger och dikter och gav mig hän. Med ett på en gång förlösande och förödande resultat.
Det blev stopp. Helstopp. Och här tycker jag ett litet skyll er själva är på sin plats då jag hade kunnat göra en helt annan insats om en toalettborste funnits att tillgå. Som det nu var fick jag peta lite tvehågset med en gratistidning för ungdomar men den gjorde väl i ärlighetens namn varken till eller från.
Jag fick göra reträtt, först långsamt och värdigt men sedan med språng då jag såg att en tjej som sett att jag suttit ned gick in för att, förmodligen förgäves, nyttja samma toalett.
Allt som allt tycker jag det hela slutade ganska lyckligt. Jag kan i alla fall pricka av ett organsystem som fungerar tillfylles. Och det är inte illa.
Etiketter: alliansen, Marburg virus, organsvikt, pandemi