Hata hockeyn

Jag känner en djup, oförställd glädje över att Frölunda åkte ur slutspelet i ishockey. Varför vet jag inte. Kanske beror det på att hockey har reducerats till ett reklamjippo. Kanske för att klubben lagt till Indians efter Frölunda. Eller på att skadeglädje är oljan som smider det ondskefulla maskineri vissa kallar själ men jag benämner biokemi.

Roligt var det i vart fall.

Utöver detta vill jag passa på att tipsa om det här. Jag citerar: "Folk du vet. De är inte kloka. Lämna dem utan uppsikt i fem minuter och de bygger upp ett helt land för att håna uppfattade avvikare, ett rasbiologiskt institut, en betalsajt med japanska skolflickor som kräks i varandras munnar, eller något annat lika fiffigt. Jag tror att det kallas entreprenörskap med ett lite finare ord."

Good, childbearing hips

Mentalt är jag 32x34. I verkligheten sitter den storleken som en G-dräkt. Underkroppen domnar bort. Jag trippar fram som en kinesfröken med lotusfötter. Det är inte värdigt.

Imorgon ska jag betala våra räkningar. Finns det några pengar kvar efter den ekonomiska rådbråkningen funderar jag på att gå loss med lite shopping. Är sugen på ett par snygga vårtrainers. Bland annat.

Vet dock hur det kommer att sluta. Jag står där svettig och obekväm i hela min varelse med gråten i halsen och ambivalensen som en apa på ryggen. Panikköper ett storpack tubsockor för att liksom understryka vilket fullständigt misslyckande jag är. Det är i ärlighetens namn rent sorgligt att skåda.

Och nu? Rostat bröd...

Död före vanära

Det luktar som att något dött i trapphuset. Något eller någon. Det kan vara en råtta som krupit in och avslutat sina dagar i någon vrå. Eller så kan det vara en koppartjuv som gått på jakt i hisstrumman och inte hittat ut.

Det luktar död hur som helst. I know the smell.

Annars är det här rätt bra, även om jag inte tycker karln är speciellt rolig.

KBT

Stomier och en dokumentär om folkmordet i Rwanda. Plus lite självförtroende i pulverform. Och så sitter man här. X antal år senare. Utan några större klagomål.

Rätt okej.

Faktiskt.

Med grus i ögonen

Det finns inte så mycket som går upp emot att efter ett trettontimmars nattpass få ett samtal från jouren som beklagar att killen som redan VAB:at två pass visst skulle göra det idag igen och det hade vi ingen aning om så en av er får stanna kvar tills vi hittar en ersättare jag är ledsen. Visst. Säkert. Troligt.

Stans finaste

Igår var det vårsläpp på Emmaus. Det var kö utanför. Varför i guds namn då, kan man tänka. Väl inne var det som vilken dag som helst. Folk strosade runt och kikade på grejerna, det var ju inte direkt någon limited edition grej vi var ute efter. Men jag tycker ändå att det är rätt fint. Med köande. Civiliserat på något vis.

Själv fyndade jag en somrig piké i sköna 80-tals färger. Lite tight, kanske, men det finns fortfarande tid att jobba på gubbmagen. Sen prövade jag också ett par riktigt snygga tennisshorts, mörkblå, med specialtyg i fickorna för att hålla bollarna på plats. Jag slet verkligen för att få på dom. Men man måste inse sina begränsningar. Min besvikelse dämpas dock något av att jag har ett par riktigt tjusiga vita av samma modell som jag inhandlade förra året. Jag tänker kombinera dom med stråhatt och en tunn vit skjorta, tänker mig en slags plantageägar/Jimmy Connors stil. Då fattar ni.

Detta leder mig in på vårt samhälles stöttepelare. Polisen. Och då tänker jag inte på vilken patrullerande byling som helst. Nej, jag tänker på crème de la crème, stans finaste, piketpolisen. Tänk att få vara piketpolis. Åka runt ett glatt grabbgäng, sex kramgoa Krav Maga nallebjörnar i en Cheva, och vara lagen. Shit. Vara lagen. Hjälpa gamla tanter över gatan i ena stunden och vara riktigt hårdhänt i den andra. Skyddsväst och stridssele. Svarta skinnhandskar man drar på sig så där utstuderat nonchalant när det är dags för rättsskipning. Judge, jury and executioner. Jag vore som klippt och skuren för uppdraget. Jobba med människor. Det är min grej. Och så kunde man engagera sig i hemvärnet, förlåt, Nationella Skyddsstyrkorna, på fritiden. En våt dröm. If ever I had one.

.

Idag kramar jag barnen en extra gång.

Snorunge

Jag hade skrivit en liten grej om kroppsbehåring som var rätt rolig, men jag tror inte världen är redo för den typen av texter. Ännu. Jag nöjer mig med att konstatera att jag under helgen kommer att jobba 37 timmar och att jag grundar inför detta genom att börja bli förkyld. Perfekt.

Permafrost

Skiftarbetet tar död på mig. Är helt sladdrig inuti. Ångesten växer inför den stundande mardrömshelgen. Och som om det inte vore nog har jag fått jättetorra händer.

Det är som vanligt ingen hejd på eländet.

Men då kan man klicka på den här länken och bli lite gladare. Det finns alltid någon som haft en sämre dag än en själv!

Jag, ett kuttersmycke

I natt låter jag ett litet arbetspass vederkvicka mig till kropp och själ. Det ska bli kul. Måste duscha och raka mig först. Annars blir jag väl anmäld. För något. Människor är visst så lättkränkta nuförtiden. Och trygghetstörstande. Det har det i alla fall pratats om i någon typ av media. Hade jag varit utrustad med ett skarpare intellekt hade jag nog gått på djupet med den frågan. Har en känsla av att mörkrets makter har ett finger med i spelet. Men som det är nu lämnar jag det hela åt sitt öde.