Tidevarv komma, tidevarv försvinna

Morfar är dålig. En hjärtinfarkt i lördags natt har fått honom på fallrepet. Det ser ut som om hans räkneverk kommer stanna på 89...

Nästa: Syrhåla

Min mage är återigen en surhåla. Kaffe, cigaretter, alkohol... allt det som hitintills gjort mitt liv värt att leva är numer förbjuden frukt. Allt på grund av en magslemhinnas frökenfasoner. Jag funderar på att ta till disciplinära åtgärder men har svårt att se hur de egentligen skulle utformas för att få önskad effekt.

Förspel

En folköl framför datorn tillsammans med Wikipedia och diverse slumpmässigt valda artiklar.

Det är livet!

Är det likt eller är det likt!?

Mannen på bilden. Är det den fantastiske irländske författaren och suputen Brendan Behan eller allas vår husgud kriminologen Leif GW Persson? Mycket svårt att avgöra om man bara kastar en snabb blick...

Ingen doft av rosor

Min urin luktar penisillin. Rätt äckligt, på min ärrrrra! Det var bättre när det luktade rökt korv. Då blev jag sugen på Strongbow. Som det är nu blir jag bara äcklad av mina njurar, min kropp och ja, hela min sexualitet.

Den heliga graalen

Vi har fått inomhusparkering till bilen. Helt utan egen förskyllan, tänkte jag säga men menade förstås utan att lägga två strån i kors. Det bara ringde på mobilen när jag skulle lämna barnen på kindergarten och en dam från fastighetsförvaltaren sa hej du står på kö för p-plats. Det är inte sant. Tvärtom. Jag ringde och hörde mig för en gång för ett tag sen och blev tillfrågad om jag ville stå i kö men svarade vänligt men bestämt nej. Men det sa jag ju inte till henne. Det blev lite mummel och jovisst var det så, och vips så sjönk min karma något lite ytterligare. Ja, och så var det som det är. Det fanns en plats för oss.Så nu står hon faktiskt nästan precis rakt under mig. Varm och trygg. Redo för utryckning och äventyr.

Vad fint det löser sig ibland...

Feberdrömmar

Jag har varit så sjuk, så sjuk. Först nu vågar läkarna medge att det ser något bättre ut. Döden sitter inte längre och dreglar på sängkanten, men jag kan ana honom hukandes borta i hörnen. Han bidar sin tid. Det har gjort ont. Jag har svettats. Kastat mig av och an i vansinniga feberdrömmar. När det var som värst låg jag i ett helt dygn och trodde jag var med i Hjältar och monster på himlavalvet. Först var allt bara sådär trevligt som man minns det. Sif Ruud och Johannes Brost bjöd på saft och berättade sagor med mig i mitten och det var kuddar och tyger i vackra färger. Men sedan började färgerna flyta ut i kanterna, herr Brost blev en stor svart mun, allt snurrade, jag kunde varken springa eller göra motstånd och allt blev bara brottstycken efter det, skärvor som jag inte vill försöka foga samman. Jag vågar inte... Mia filmade alltihop med sin mobil och säger att hon ska lägga ut det på YouTube om hon inte får sin vilja igenom för all framtid. Världen är så kall och hård. Den enda tröst jag kan finna är Cat Stevens och hans underbara livealbum från 1976 - Majikat.

Håll ut, sjunger han till mig. Håll ut!