Igår köpte jag en rent ut sagt överjävligt dyr så kallad friluftsjacka. Jag drabbades i det närmaste omgående av starka skamkänslor och slank med svansen mellan benen in på en bokhandel för att i ett patetiskt försök att till någon liten del rättfärdiga mitt inköp med att införskaffa en karta över något naturreservat eller dylikt. Så långt hann jag inte. Det första jag ser när jag kommer innanför dörren är Björn Hellberg. Han sitter ensam vid ett litet bord och ser trött och uppgiven ut. Bredvid honom ligger några exemplar av hans senaste bok, i handen har han en penna. Man ser på honom att affärerna inte går bra. Att han vill hem. Att han är ledsen. Jag blir också ledsen. Det är andra gången jag ser Björn våndas på det här sättet. Förra gången satt han vid ett bord utanför en boklåda på Drottninggatan i Stockholm. Alldeles för långt ut i gatan. Helt ensam. Människor strömmade förbi, ingen stannade. Det var på gränsen till ett övergrepp. Det här är inte lika illa, men hela situationen gör mig mycket nedstämd.

Och vad gör jag? Står jag upp för Björn. Ser jag honom, som människa, som författare? Nej. Jag smyger ut, samma väg som jag kom. Tyngd av ännu mera skam...