Jag skrattar åt dig, Viktor

I många år har Viktor när han velat vara rolig på min bekostnad dragit upp en historia från mina tonår då jag var väldigt förtjust i att använda tejp som universallösning på de flesta problem. Med varierande framgång kan jag väl erkänna. Och visst, det tål väl att skrattas åt. Men man tröttnar. Precis som jag antar att Martin tröttnat på den där Hultsfredshistorien där Viktor med hjälp av en gång på gång upprepad lögn lyckades göra till sanning att han tidigt en morgon vaknade upp i tältet av att Martin torkade av honom i ansiktet med hushållspapper och med hes röst mumlade "Förlåt, förlåt". Men nu! Nu käre vän, har du skjutit dig själv i foten och jag skrattar högt för mig själv där jag sitter redo att offentligöra för hela internetet att du i grunden inte är ett spår bättre. Trots den där tröttsamma self-made man hemmasnickarfasaden du slipat på så länge...

Vi har fixat en ny Bokhylla till Signes rum. Målat om den enligt konstens alla regler och det är tjusigt på alla sätt och vis. Men! Vi har inte riktigt barnsäkrat den än. Inte bra, jag vet. Men så är det. Som tur är kom ju Viktor förbi häromdan och hadefunderat ut hur vi skulle lösa det hela. Ett buntband skulle dras genom en liten platt, fyrkantig fästanordning fäst på väggen och därefter förankras runt hyllan. Fäst hur, kanske ni undrar. Med en skruv rätt in i betongväggen? Bra idé, men icke! Nä, på baksidan av denna typ 3x3cm stora plastplatta fann jag: tejp. Tejp. För att göra en inte så mycket längre historia kortare kan jag säga så mycket som att det inte funkade. Lossnade från tapeten när man pillade lite försiktigt på den med pekfingret. HAH! Hur dumt är det egentligen? Ungefär lika jävla dumt som att försöka tejpa fast en tygbanderoll på en tegelvägg, säger jag...