Time Out

Jag tar time out.

Skolstart

Idag började Mia skolan igen. Det blev roligt nästan direkt.

Mia anländer, sin vana trogen, till lektionssalen i sista sekunden. Sätter sig på närmasta stol och hamnar bredvid en mulattkille/basketamerikan . Upptäcker per omgående att hon glömt sitt pennskrin hemma.
- Jag har glömt mina pennor hemma, kan jag låna en av dig?
- Hhm?
- Pratar du svenska?
- Eh, ja. Hurså?
På klingande götebosska givetvis.


Men det skulle bli roligare än så.

Rast. Mia köper en kaffe i kafeterian. Mycket folk, lektionssalen ligger på Sahlgrenska, klasskamrater och personal och annat löst folk i en salig blandning. Hon sätter sig bredvid en snubbe och tänker att fasen det är lika bra att bryta isen och bekanta sig lite med sina klasskamrater.
- Jaha, pluggar du till arbetsterapeut eller sjukgymnast?
Mannen svarar med distinkt tysk brytning.
- Nej, min fru är här och insemineras på Kvinnokliniken.

Helt jävla lysande.

Lysande.

Själv kör jag pappaledigt från och med idag. Helt slut. Det snurrar i min skalle.

"Tattooed on the back of the neck, sir!"

Äntligen!

Idag har jag tatuerat mig.

Det kinesiska tecknet för styrka och mod pryder nu min vänstra axel.

En malör

I ett försök att få till lite man/kvinna feeling som kontrast till pappa/mamma lunken här hemma uppammade jag all min pojkaktiga charm och gav mig på Mia lite sådär oväntat. Man kan ju lugnt säga att det gick åt helvete. Istället för ett halverotiskt livtag och några små nackkyssar blev det en halv kopp kaffe rakt ner i datorn. En snabb insats med handdukar och hårtork verkar ha räddat maskineriet men något vuxenmys blev det inte. Lika bra det. Två barn räcker.

Hugh

Hugh Grant. En av de största i sin generation med en karriär kantad av idel framgångar, en man vars person bara kan beskrivas med de allra mest utsökta av superlativ. Jag hade turen att under gårdagskvällen få avnjuta en av hans filmer som jag av någon oförklarlig anledning missat, Music and Lyrics, där han spelar mot Drew Barrymore som förvisso gör en helgjuten insats men ändå totalt överskuggas av den manlige huvudrolssinnehavaren. Att den här filmen inte gick upp på biograferna i det här landet är bara ytterligare ett bevis för hur djupt rotad jantelagen är här i den sista sovjetstaten där människor är så djupt präglade av socialdemokratins fördärv att de varken vet ut eller in, det är i det närmaste ett brott mot mänskligheten och jag anar en konspiration med sina rötter i finkulturens bottensump där kroknäsor och homosexuella vältrar sig i sin egen träck. Förjävligt är det minsta det är.

Men jag blir lite gladare när jag tänker på hur lika Hugh och Rob är. Som tvillingar. Alltid något.

Ett tillägg

Ack, ack, ack! Glömde ju helt bort att nämna Mr. Manu Chaos alldeles utmärkt trevliga festivalspelning. En liten senig man i multikulti möter rastafari möter army utstyrsel, gitarr i famnen och lika full av energi som vilken tjackpundare runt Kvilletorget som helst. Riktigt bra från början till slut. Och då gillar jag egentligen inte hans musik något vidare. Det var något annat, förutom då farten och fläkten och publikens gensvar. Jag tror det var bandet.

När jag var yngre lyssnade jag rätt mycket på Mano Negras King Of Bongo skiva. På inneruppslaget fanns en massa små bilder a la mugshots på hela gänget där dom såg riktigt kriminella ut. Det var samma grej med bandet han hade med sig i fredags. Dom såg lite ut som ett gäng som suttit inne tillsamman i säg en sisådär tio år på något sydländskt stillo där man mer hänger och spelar kort och lagar mat tillsammans och sen tatuerar varann lite och slåss med egentillverkade knivar med andra gäng. Lite svartmuskiga. Nä, det var riktigt sköna vibbar. Speciellt basisten hade en rejäl pondus, stor och tung i bar överkropp och shorts. Och så gitarristen i Adidas mjukisbrallor och antydan till bitchtits. Hundra procent. Från början till slut.

Ville bara säga det. Medans jag kommer ihåg.

Festivalfacit

Way Out West var riktigt bra. Jag hade nån tanke om att skriva en massa hit & dit om det ena och det andra men jag jitter inte med det. Kan bara säga att trots att man var inställd på det motsatta så smällde lördagen fredagen ordentligt på fingrarna och The Ark var riktigt, riktigt bra, Teddybears STHLM ännu bättre ( kanske bäst av alla och inspirerade till en rad framtida filmkvällar var ni där vet ni vad jag menar) och Kanye West en cool katt. Man fick inte med korken till flaskan när man köpte läsk och vatten, säkerhetsskäl kallade dom det man skulle visst kunna halka och slå sig om man trampade på en luftfylld PET-flarra och visst det köper jag, det roliga var att kolla in alla förvirrade göteborgare som inte visste hur dom skulle dosera sin GHB. Primal Scream var så jävligt dåliga, största besvikelsen och Bobby lulla runt som om han kört för mycket rökheroin under dagen. Förmodligen var det väl precis det han hade. The Pogues... Har velat se dom sen jag köpte If I Should Fall From Grace With God på vinyl för länge sen när jag fortfarande var smärt och en handsome devil om ni frågar mig. Nu vet jag inte vad jag ska tycka. Det var en knivskarp balans mellan sorgligt och något annat, svårdefinierbart. Han är ju ett fyllo, stackarn, ett fyllo och ett geni. Men när han till slut tog sig samman och dom kör Rainy Night in Soho är det ändå precis så bra som jag önskat hela konserten skulle varit. Hives var trams. Fattar inte att alla musikjournalister gillar dom. Kanske för att dom är idioter? Jag vet inte. Säkert! var riktigt bra men Franke kanske sämst. Du han på GP, du är kass. Och ta upp skjortan ur jeansen. Tre fyrar till teddybjörnarna gav han också. Jösses. Mia diggade Eryikah Badou men jag la lillgrabben då. Gott kaffe i kaffetältet från Nöller. Minimalt med fylla och svineri men långa, långa köer här och där. Vad har jag glömt? Jo, hang the VIP-area. Olikfärgade armband... Blir bara förbannad. Eh, hmm. Trevligt med alla vänner på plats. Och trist med femti spänn för mellanöl. Men skit i det. Nästa år går jag igen. Och om en sisådär femton år när ungarna vill gå så säger jag visst, kör i vind. Jag hänger med!

Jag vill, ur djupet av mitt hjärta, tacka Stefan för att han lät namnet The Hold Steady rulla över tungan och ut över de fylliga läpparna för att sedan smeka mina trumhinnor.

Har dansat runt med lillbrorsan hela förmiddagen. Vill spela luftgitarr, dricka öl och krama mina vänner.

Det är kort sagt rent förjävla bra. Om jag hade en lista över band jag vill se live skulle dom här grabbarna ta plats ett till tre. Eller kanske ända till fem. Spelar ingen roll. Och jag som började tro att man blivit immun. Men icke. Icke!

Efter en eftermiddag/kväll i ambivalensens grepp blev det till slut en tur ned till Trägårn för lite smygstart på festivalandet. Och det var sommarlent mörker, kulörta lyktor och poppiga människor i överflöd och på scenen stod ett band som hette Woven Hand. Jag tror Stefan gillade dom för han började prata om Bergmans ångest och grejer men jag för min del var inte imponerad utan cyklade hem efter en halvtimme. Nä, det roligaste igår var på hemvägen när jag försökte göra ner en hord indiesvin som inte kunde skilja på gång- och cykelbana jag missade men fick i alla fall till ett klockrent flytta dig för helvete in i örat på en av dom. Sen skrattade jag högt hela vägen bort till Järntorget.

Tre Heineken drack jag. Tre, på flaska. Ändå vaknar jag bakfull. Står och väger lite. Bara sorgligt? Eller bara ekonomiskt?

Okej. Nu blev det plötsligt väldigt obehagligt. Någon smyger omkring utanför och spelar Dueling Banjos på munspel.

Just när man börjat känna sig trygg.

Rubrik

Från och med idag är det en pappaledig pappa Hanks liv ni rotar i varje gång ni kommer hit och snokar runt.

Pappaledig. Smaka på det. Ord för ord.

Smakar smultron...

Vi firar med fest. Runt höger handled sitter ett litet band av plast och viskar till mig att nu jävlar grabben blir det full fart i dagarna två. Pengarna ska rulla och spriten flöda. Håll er undan om ni inte pallar trycket. Jag tar inga fångar.

Kokosolja & Späck

Amundsöhelvete. Jag gillar ju inte ens att bada. Och inte gillar jag folk heller. Men jag blev nedröstad två mot en, Henning vet jag inte vad han tänkte på han satt bara och log och pratade för sig själv den Quislingen. Kvinnfolket hade givetvis pratat sig samman innan. Vi män i familjen måste hålla ihop. Han måste lära sig det, lillgrabben.

Blev rätt okej ändå. Men aldrig i helvete att ni kommer få se den här kroppen glänsa och skina på en badplats i sommar. Det är en ren principsak.

Och nu när mitt tjatande på hyresvärden äntligen betalat sig och vi fått en bidé installerad, vem har då lust att lämna lägenheten överhuvudtaget. Trägen vinner, kom ihåg det. Och så vrider vi på strålen liite hårdare...

Da da

Gud, vilket vackert språk ryska är. Tänk er själva. Förhöras av en hårdför sovjetisk GRU överste i något fuktigt källarhål med en naken glödlampa dinglande i taket. Den som inte går igång på det har inga hormoner i kroppen, sanna mina ord.

Annars har jag hittat en riktigt rolig blogg. Klicka här så kommer ni dit. Snubben är uppenbarligen helt galen...

Det rasar utför, kamrater

Min kropp har svikit mig. Jag är trött, tjock och halvsjuk. Den är som ett barn, skriker efter Coke Light, antibiotika och sovmorgon. Vågen säger att jag är närmare 100 än vilket annat jämnt tiotal kilo som helst. Vad hände?

Den sjunde slemhinnan

Ingemar Bergman. Han ska visst ha varit så speciell på alla sätt och vis. Nu är han död. Där ser man hur det kan gå. Själv tycker jag nog mest han verkar ha varit en vresig gubbjävel. Men något visst måste han väl haft. Fruntimrena hängde ju i klasar på han. Man börjar ju undra. Och förtvivla. Jag får väl se någon film han har gjort. Om jag får tid. Men det får jag nog inte.